Bygdegård och Idrottsförening
Firade gemensamt jubiluem

I Österängs Bygdegård var det festligt, dubbelt upp, i lördags kväll.
Bygdegårdsföreningen firade att det var 40 år sedan bygdegården invigdes och Idrottsföreningen firade sina 80 år.
Över 100 personer hade kommit till festen som inleddes med middag, tal och gratulationer och senare på kvällen fortsatte samvaron och det bjöds upp till dans.
Maria Andersson är ordförande i bygdegårdsföreningen och hon förklarar att de två föreningarna i dag drivs under samma organisation och med samma styrelse.
- Det var ju samma folket som var med i de båda föreningarna och då tyckte vi att det var mest praktiskt att göra så här, säger hon.
Idrottsföreningen är idag vilande, men verksamhetsmässigt ingår den som en sektion i bygdegårdsföreningen.
Innan det bjöds till bords läste Karin Jonsson några rader ur ”Hanna-boken” som hon själv hade skrivit ett kapitel i.
Här berättade hon att det var den kvinnliga kraften i byn som utgjorde grundplåten till bygdegården.
- Damerna handarbetade och ordnade auktioner så det fanns pengar den dag bygdegården skulle byggas, sade hon.
Senare under kvällen återkom Karin Jonsson med ett starkt personligt färgat kåseri om sin barndoms Österäng och om människorna i byn. (läs kåseriet längst ned på denna sida)

Bygdegårdarnas Skaraborgsdistrikt representerades av dess ordförande Sören Pettersson från Tolsjö.
Han talade om bygdegården som den naturliga träffpunkten för folk i alla åldrar och med olika intressen. Som gåva överlämnade han en blomma och en värdecheck för ett kommande kulturarrangemang.Under kvällen uppmärksammades föreningen sekreterare Inger Johansson som fick ta emot riksförbundets diplom för förtjänstfullt arbete. När Skaraborgsdistriktet håller sitt årsmöte till våren kommer hon även att få ta emot förbundets silvernål.
Jennie Mörk representerade Götene kommun och i sitt tal gratulerade hon föreningen och konstaterade att man har lyckats med att samla en rad olika verksamheter under bygdegårdens tak.
- Ni har det så som många önskar att det borde fungera, sade hon.
För underhållningen under kvällen svarade duon Niklas och Joakim Wedebrand som även spelade till bordsvisorna och till dansen.
Ett uppskattat inhopp gjordes av grisbonden och jourhavande polisen Peter Andersson som drog en monolog och även sjöng några visor, uppbackad av husbandet.

När jag var liten i Österäng på 50- och 60-talet fanns det två sorters Österängsbor – de som handlade i Konsum och de som handlade hos Carlsson.
Det fanns de Österängsbor som varje söndagsförmiddag lämnade Österäng och for till Forshem för att gå i Svenska Kyrkan, fanns dom som var med i Pingstyrkan, dom som var baptister och dom som inte alls brydde sig om att gå i kyrkan.
Det fanns det Österängsbor som jobbade med idrottsföreningen, och så fanns det min mamma och en del andra som, aldrig i livet kunde tänka sig att gå och se en hemmamatch med Österängs IF.

I dag går det en åldersgräns nånstans kring 50. För en infödd Österängsbo över 50 är det alldeles självklart vad min mamma menar när hon säger om nån att ”Jaha honom minns jag. Han fria ju på ålderdomshemmet”.
Den som är nyinflyttade eller under 45 undrar givetvis vad det var för perversa anlag som frodades bland unga män i Österäng förr i tiden.
Vi andra vi vet att i vindsrummen på tredje våningen i Ålderdomshemmet där bodde biträdena, alltså unga giftasvuxna flicka som kunde komma ända från Kinne-Vedum eller Fullösa för att jobba på Ålderdomshemmet i Österäng. Många Österängskillar har under årens lopp klättrat uppför den branta brandstegen till biträdesrummen. Den som friade på hemmet fick inte ha anlag för svindel. Och det gällde också att klara sig utan att bli upptäckt av ålderdomshemsföreståndarinnan.

Det är mycket annat från min barndoms Österäng som inte finns kvar i dag.
Många av oss minns hur det var när billaster av kvinnor från hela Skaraborg kom till Österäng för att handla billiga klänningar hos Knut. Det var då man varje dag kunde så okända karlar på promenad genom byn – det var männen som skjutsade och som hellre tog en uppfriskande promenad än trängdes med en massa fruntimmer och klänningar i en trång källarlokal.
När man idag ska förklara var Österäng ligger brukar det vara lättast att säga att det är mitt i Arnland. På Knuts tid var det lättast att säga att jag bor granne med Klänningsaffären, sen visste alla …

I dag surrar det av mobiltelefoner överallt och man sitter vid datorn och chattar med hela världen hur självklart som helst. Jag har ganska många år kvar innan jag kvalar in för måndagsgruppen – ändå minns jag hur vi hade en stor telefonapparat i trä uppsatt på väggen och hur man fick snurra på veven på högersidan för att få kontakt med Tea i telefonväxel och hur hon för hand kopplade samtalen vidare. Östrängs telefoncentral var en fantastisk samling sladdar och hål i en stor apparat som fanns i rummet till vänster på bottenvåningen i det röda huset mitt i byn. Jag tror att det var 1959 eller 1960 som de första svarta petmojarna kom och telefonsystemet i Österäng automatiserades.

Det är också länge sedan stinsen rationaliserats bort från Österäng. Jag minns hur Ulla-Britt och jag såg på när Karl-Evert vevade upp och ned bommarna för hand. Vi kunde gå balansgång på tre järnvägssspår vid station innan järnvägen breddades från smalspår till normalspår 1961 - tror jag det var.
I stationshuset var förresten också postkontoret inhyst och dit fick man gå för att hämta posten i sin egen postbox. Vi hade box 48, långt ned till höger.

Polismyndigheten i Österäng avvecklades i och med att Polis-Olle gick i pension. Numera kan Österängs ungar cykla utan lyse utan att risker att komma i klammeri med rättvisan.

När jag kommit så här långt i mina funderingar började jag undra över varför Lussegubbarna har försvunnit från Österäng.
När jag var liten var det självklart att lite äldre ungar – speciellt grabbarna – klädde ut sig och gick runt i stugorna som lussegubbar den 12 december, alltså kvällen för Luciamorgonen. Varför gör ingen det längre? Påskkärringarna har i alla fall överlevt. Det är tur.

En annan stor förlust för dagens Österängsungar är att min barndoms kakbakande tanter i blommiga förkläden inte finns längre.

När jag växte upp var det gått om tanter och farbröder,- dom var nog pensionärer eller nästan pensionärer. För oss barn var alla jättegamla. En del var jättesnälla och där knackade vi gärna på och satt en stund i köket och bara blev ompysslad. Andra var vi rent ut rädda för. Ulla-Britta och jag aktade oss helst för Reinhold och Selma som bodde i det hus där nu Fernström bor. Och det kändes riktigt pirrigt att gå förbi Sjölanders hus där nu Åselie och Mikael bor.
Jag hade däremot två favorittanter. I närmaste huset på min gata, där Gunnar Eriksson bor i dag, bodde tant Tali och Farbror Oskar. Tant Tali bakade alldeles fantastiska kakor. Man kunde alltid kliva in i Tant Talis kök, sätta sig på en köksstol, få en lite hög kakor, prata lite om livet, och få titta i hennes fantastiska samling klippböcker där alla intressanta artiklar om Hagasessorna och andra kungligheter fanns inklistrade. Sedan dess besitter jag en gedigen kunskap om svenska kungligheter. Ibland har det faktiskt visat sig vara riktigt bra kunskaper att ha med sig ut i livet.

Den andra favorittanten var Tant Karin som bodde längst bort på vår rad. Tant Karin var gift ned farbror Karl. De hade drivet ett litet lantbruk granne med Kopparbolet i Björsäter innan de köpte huset i Österäng och Karl arbetade några år på glasbruket i Årnäs. Jag var faktiskt med min mamma och pappa och tittade inne i glasbruket på Årnäs innan det las ned 1959 eller när det var. Jag minns den heta glödande glasmassan och alla buteljer.
Karl och Karin hade en dotter som var vår stora favorit, Ulla Sjöberg, som säkert många här känner.
Vad ni kanske inte vet är att Karl och Karin också var farmor och farfar till en av dagens stora svenska kändisar, nämligen supermodellen Emma Sjöberg, numer Wiklund. Ni som inte vet vem hon är kan ta och titta på henne på Lindex stora reklamskyltar nästa gång ni åker in till stan eller se henne på TV om ni sappar fram nån lämplig kanal.

Det finns förresten en till superkändis som har anknytning till Österäng.
När jag var liten bodde en annan tant i det huset vid järnvägen där Carl-Johan bor i dag. Det var Ingeborg Nilsson, en gråhårig tant med knut i nacken och en fin gammal vattenpump i trädgården.
Ingeborg Nilsson hade en brorson som ibland besökte Österäng. Han hette Lennart Nilsson och det är han som blivit världskändis genom alla sina fantastiska fotografier från människokroppen inre. Det finns väl ingen som inte sett boken Ett barn blir till.

Ingeborg Nilsson var föresten i sig själv en av två kvarvarande reliker från en svunnen till i min barndoms Österäng. Hon hade nämligen varit hushållerska och sedan fått ärva huset hon bodde i.
Ytterligare en hushållerska fanns i min nära omgivning. Olga Magnusson var hushållerska hos de tre syskonen Sjölander i Åselie och Mikaels hus– fast hon hade nog ihop det med yngste brodern Ivar…

Några som också försvunnit från Österäng är de ogifta skolfröknarna. I lärarbostaden mitt emot vårt hus fanns två lägenheter, en med två rum och kök för småskollärarinnan – och i den lägenheten byttet det hyresgäst allt eftersom småskolärrarinnorna gifte sig och flyttade vidare - och så fanns det en lägenhet med tre rum och kök för lärarinna som hade de lite äldre barnen dvs Greta Haglund.
Henne måste jag nog prata lite om också. För flera generationer Österängsungar var skolan liktydligt med Greta Haglund.
Greta Haglund förblev fröken Haglund hela livet. Om jag inte fattat helt fel hette hennes morbror Ivar Widén, en dåtida kändis och den som skrev Västgötasången. ( som alla vi äldre fått sjunga på alla skolavslutningar)
Greta Haglund kom till Österäng som nyutexaminerad lärarinnan när skolan på backen var ny - 1920 tror jag det var. Hon blev kvar till hon gick i pension våren 1966. En ganska fantastisk lärargärning.
Det var förresten Greta Haglund som under många år fick skolbarnen i Österäng att samla in pengar för att kunna köpa ett piano till skolan i stället för de gamla tramporglarna. När skolan las ned var det också Greta Haglund som ingrep och såg till att detta piano som Österängsborna själva sparat ihop till blev kvar i bygdegården och inte flyttades med till skolan i Hällekis.

Vad är det mer som försvunnit? Jo, förstås sommarfesterna vid Idrottsplan, och så höhässjningen på Hemmingslätten där en hel radda starka Fernströmsgrabbar från Granhult fick sommarjobb hos min pappa Jonas, och så badhuset där alla skolans ungar fick bada varje fredag, och så Göranssons snickeriverkstad med likkistorna i uthuset.

Jo, och så tror jag att fyllegubbarna har försvunnit från Österäng eller också har de bara flyttat ned till båthamnen eller inomhus till privata faster, vad vet jag.
Minns ni Sme-August? Han som bodde I det lilla röda huset vid järnvägen. Ja, minns i alla fall hur min pappa Jonas mitt på dagen en kall påskdag fick gå över och lyfta upp Sme-August ur potatislandet där han kapsejsat i bästa kostymen med cykeln som täcke och låg så förankrad att han inte kunde ta sig upp på rätt köl för egen maskin.

Sme-August var förresten en av de allra trognaste supportrarna vid Österängs hemmamacher. Kanske det inte var så konstigt att min mamma inte alls var förstjust när jag traskade iväg ner till fotbollsplan för att heja på Österäng. Där vid fotbollsplan brukade det finnas fler som tydligt visade att idrotten kunde vara en inkörsport till spriten. Fast å anda sidan var de rätt snälla, Österängs fyllegubbar så mej skrämde de aldrig.

Nu ska jag avsluta med att ännu en gång berätta om hur avundsjuk jag var på min lekkamrat Ulla-Britt som varje sommar under 60-talet fick åka med sin familj på långa badsemestrar på Västkusten eller i Danmark medan min bondepappa slet med höskörd och mjölkkor.
Ni som har barn i dag kan ni tänka er att göra som Karl-Evert och Tyra? De stuvade in tre barn, full packning med tält, sovsäckar och kampingutrustning och var ute flera veckor! I en folkvagnsbubbla!
Detta berättade jag om på jubileet för 15 år sedan. Efteråt kom Karl-Evert fram och så sa han:
Du missade nåt – det sista året vi var ute hela familjen hade vi med oss två mågar också – alltså mamma och pappa, två tonårsdöttrar, lillebror Pröjs och två pojkvänner – alltså 7 personer på campingsemester i en folkvagnsbubbla.
Vem gör om det i dag?